Intervju med Jaqueline El Amiri - 2025 års stipendiat från Magnus Ragnvid Insamlingsstiftelse

För fjärde året i rad har Magnus Ragnvid Insamlingsstiftelse delat ut sitt stipendium på 25 000 kronor. I år gick det till Jaqueline El Amiri – artisten bakom MISS MAMI och MAMI UMAMI.

Jaqueline beskriver själv musiken som en plats där hon vågar vara helt ärlig, både med sig själv och med andra. I hennes låtar och visuella uttryck får könsroller skruvas, normer ifrågasättas och gränser flyttas. Resultatet är musik som både utmanar och berör lyssnaren.

Hon har redan hunnit släppa ett album, samarbeta med artister som Cleo och Vera4Ever och göra över ett dussin musikvideos. Till hösten kommer hennes andra album – ett verk som tar oss rakt in i 9–5-livet, vardagens begränsningar och kampen om att hitta sitt sanna jag.

Vi träffade Jaqueline för ett kort samtal om stipendiet, resan hit och allt som väntar framåt.

▪️ Först och främst – grattis till stipendiet! Hur kändes det när du fick beskedet?

GLAD!!

▪️ Hur identifierar du dig? Personligt pronomen?

Hon/henne

▪️ Vad betyder 25 000 kronor för dig just nu i ditt skapande?

Det innebär en ny mikrofon och kanske ett par in-ears inför nästa turné.

▪️ Du skriver i din nominering om modet att komma ut och att musiken blev en väg dit – kan du berätta mer om det sambandet?

Jaa men jag tror att musik direkt blev så himla kul för mig bara och det hade fördärvat det roliga i att göra det om jag inte var helt ärlig, de va lite som en ny start där ärlighet var ett måste.

▪️ När kände du att ”nu har jag hittat mitt uttryck” som artist?

Mitt uttryck kommer nog alltid att utvecklas med mig som person, så vet inte om jag skulle beskriva det som att jag någonsin kommer att ha ”hittat” mitt uttryck, det blir för definitivt på något sätt. Kan dock säga att min röst och sätt att skriva på kom väldigt naturligt när jag för första gången slängdes in i världen av ljud och musik.

▪️ Ditt projekt MISS MAMI och bandet MAMI UMAMI – hur skiljer de sig åt, och hur hänger de ihop?

Mami Umami är och har alltid varit ett grupprojekt, även om vi bara är två som ”driver” projektet är det alltid öppet för allt ifrån instrumentalister till visuella konstnärer. Umami e som en egen liten värld, ett komplett ekosystem.  Miss Mami är jag, eller typ mer en överdriven parodi på en del av mig.

▪️ Du leker mycket med könsroller i ditt uttryck – vad vill du att publiken ska känna när de möter det?

Dom får känna vad dom vill, att leka med könsroller faller mig bara naturligt för att min väg till den jag är va lite smått krokig, kanske har den varit det för någon annan med och då kanske man kan känna igen sig, om inte, bra att bara reflektera över samhället vi lever i tänker jag!

▪️ ”Cashmir” är ett exempel du själv lyfter fram – vad betyder den låten för dig personligen?

Cashmir är många saker, en historia om att inte lyssna på sig själv, dränka sina känslor och välja fel vägar i livets. För mig är den också en bra påminnelse om att inte fastna i patriarkatet onda och ganska tysta gängor.

▪️ Hur mycket av ditt konstnärskap bygger du själv, och hur mycket skapas i samarbeten?

Musik är enligt mig till för att skapas eller i alla fall färdigställas tillsammans, det är då det fina kommer ut, det är då man själv förstår inte bara vad man har gjort utan varför man gör det.

▪️ Du har samarbetat med artister som Cleo och Vera4Ever – vad har du tagit med dig från de mötena?

Dom båda är sjukt coola kvinnor som inte är rädda för att ta plats, vi behöver fler sånna i mitt tycke.

▪️ Din flickvän Salomé nominerade dig också till stipendiet och skrev i sin skrev i sin nominering att alla som besöker din studio borde ta ”obligatorisk stelkrampsspruta”- det låter spännande, och riskfyllt! Berätta mer?

Städa kan man göra hemma, i studion är det lekstuga. Det är fantastiskt med människor som älskar prylar, renlighet och tekniska detaljer, jag älskar att ha dom runt mig men jag är inte en av dom och det känns helt okej, förhoppningsvis ger jag dom något i mitt kaos med.

▪️ Hur påverkar kärleken ditt skapande?

Den ger mig trygghet och tillåtelse i att utforska inte bara olika musikaliska rum utan även känslor som jag aldrig hade gjort annars.

▪️ Vilken artist inspirerar dig och ditt skapande? Och om inte en artist – HUR inspireras du i ditt skapande?

Taylor Swift, nä jag skoja bara, de hade varit kul haha. Det är väldigt periods baserat, nu blir det mycket ZEP och corto.alto. Jag är uppväxt på mycket hiphop och jazz så dagtidens blend av jazz, hiphop och techno influenser gör mig både glad och inspirerad. (Oooh Doechii’s big break förra året gav mig också liv på ett sätt)

▪️ Du har redan släppt ett album, flera singlar och musikvideos – vilken av dina produktioner är du mest stolt över hittills?

Det är ju en sjuk fråga.. alla produktioner är som ens lilla bebis, det är väldigt svårt att välja. Men om jag var tvungen att välja skulle jag säga musikvideon till PAPER.

▪️ Till hösten kommer ditt andra album – vad kan vi förvänta oss av det?

Vi var redo att släppa ut vårt andra album nu i höst men det var som att albumet började prata med oss och ville mer. Någon gång nästa år kan vi vänta oss ett andra album ute i det fria, med kollektiv härdsmälta och discobollar.

▪️ Du nämner teman som 9–5-livet och verklighetens begränsningar – är musiken för dig en form av frigörelse?

Definitivt!!! Där finns inga regler som håller ens sanna jag

▪️ Vilken publik drömmer du om att nå med ditt nya album?

Hade varit kul om Seth Åker 73 från Arlöv med vänner också kunde tycka om det, en dag ska vi vinna deras hjärtan.

▪️ När du ser tillbaka om tio år – vad hoppas du att stipendiet har hjälpt dig att möjliggöra?

Jag hoppas att jag kommer gilla att spela med in-ears mer när jag har min egna :)))

▪️ Vilket råd skulle du ge till en ung person som står i början av sin kreativa resa och kanske tvekar på att våga?

Bara gör det, det finns inga rätt eller fel.

▪️ Om du bara fick beskriva ditt uttryck med tre emojis – vilka skulle det vara?

🪩🦭⛑️ 

▪️ Slutligen – vad är nästa steg för dig, både som MISS MAMI och med MAMI UMAMI

Att släppa ut mer musik i det fria!

Foto: Salomé Elliot